Mamma

Det var en helt vanlig måndagskväll, klockan var ca 23:00 och jag satt och sydde burskynke till kommande kattutställningen. Annicka ringde men och lät lite rosslig så jag antog att hon ville att jag skulle jobba för henne på tisdagen. Hon brukar ju inte ringa mej annars vid den tiden och fråga var jag är.

 

Men det var inte alls det hon ville. Hon sa mamma har dött. Min första reaktion var men skämtar du eller, även fast jag visste att det gjorde hon ju såklart inte. Men vadå dött? Var mamma död? Eller vadå? Hallå. Jag bröt ju ihop fullständigt och Johan kom farande och undrade vad som hänt. Jag sa då att mamma är död. DÖD. Helt sjukt, helt overkligt.

 

Jag hade ju nyligen pratat med henne och allt var bra. Hon var glad och hon skulle på kalas på lördag. Hon hade frågat mej om jag ville följa med på kalaset men jag sa att jag inte kunde i och med att jag skulle på utställning, (visade sej ju senare att jag tagit fel på dag och att det var på söndag jag skulle bort) Samvetskval på hög nivå. Jag skulle ju även ha varit dit veckan innan och ätit lunch med eftersom barnen varit sjuka och jag hade bokade både läkarbesök och skolmöten hann jag inte.

 

Mamma sa att ja men kålpuddingen står i frysen så vi tar det nästa vecka. Den veckan kom men hon lever inte då.

 

Hur det än var, jag åkte dit, fick skjuts av Bettan då Tristan inte ännu somnat och Johan ville inte lämna honom då han blev lite skärrad av att se mej på det viset.

 

Jag kom dit vid 23:20 och samtidigt som jag kom så kom polisen. Annicka och Peter och Henry var redan där, jag sprang in för att se och det var ingen vacker syn. Efter en stund kom Ronny och ytterligare en stund senare kom Lilian, Anette och Micke.

Mamma låg på golvet i vardagsrummet framför soffan med huvudet mer eller mindre rakt ner i golvet, med blod och kräks. Jag fick ju panik och sa att hon kanske sover, är ni säkra etc, även fast jag visste att så inte var fallet, jag kände på ryggen och hon var ju iskall även genom tröjan. Hon låg med ena benet på ena sidan av soffbordet och det andra på andra sidan bordsbenet.

 

Bordet var skjutet på så det stod lite på sniskan, som om hon hade puttat på det eller liknande. Hon hade på sej sina aprikosa mjukisbyxor och en tröja i samma stil, var barfota och hade bara en toffel då den andra låg bredvid. Hon hade armarna under överkroppen som att hon inte tagit emot sej alls.

 

Hennes glasögon låg platta under ansiktet på henne men som vi senare såg var hela. På bordet stod det en assiett med intorkad ketchup eller liknande med en liten gaffel, bredvid ett urdrucket mjölkglas och en tom tetra med lättmjölk.

 

Det var lite som att gå in i en film och se något jobbigt, det var ju inte min mamma som låg där, det var väldigt overkligt.

Poliserna som var där var väldigt bra, försökte att förklara så bra det gick men jag lyssnade väl bara på hälften antagligen.

 

Jag satt i vardagsrummet mer eller mindre hela tiden och bara tittade på henne, Peter kom och frågade om jag verkligen skulle sitta där, Micke kom och frågade detsamma, men ja jag ville sitta där. Jag kände lite på hennes fot/ben och hon var iskall och nästan lite hård. Jag gick ut i köket och hämtade lite te för att sedan gå tillbaka och sätta mej hos mamma igen.

 

Poliserna kom in och bad mej gå en liten stund, Peter var hos mej vid det tillfället och anledningen var att dom skulle fota henne. När dom var klara gick jag tillbaka.

Sedan efter kanske 30-60 minuter kom rättsläkaren som skulle fastställa och skriva lite papper, då fick jag återigen gå ut för att han skulle kunna utföra sitt arbete. Polisen kom för att hämta mamma strax före 2 och paniken steg återigen hos mej, jag ville vara med när dom skulle vända henne, rättsläkaren avrådde mej från detta och mina syskon sa att jag inte fick för att dom inte trodde att jag skulle klara av det ioch med att hon låg som hon gjorde och hade legat i ca ett dygn.

 

Bättre  då sas det att vi åker till rättmedicin och tar ett sista farväl när alltoing är klart och dom har gjort henne fin. Nu i efterhand har jag fått höra att det kanske inte heller är lämpligt just på grund av att hon kan vara ganska deformerad i ansiktet. Men jag vill se, jag vill ta ett sista farväl, jag tror och inbillar mej att ingenting kan vara värre än bilden jag har på näthinnan när hon ligger där på golvet.

 

Det var ju inte min mamma, men vem var det då? Jo Min mamma. Min mamma låg på golvet och vad död. Jag kan inte och jag vill inte.

 

Han kom in i köket efter någon minut och frågade om hon hade pacemaker eller liknande och om hon åt några mediciner eller var sjuk på annat vis. Vi svarade då att hon har inte pacemaker, hon har högt blodtryck och har tidigare ätit medicin för det men vet inte om hon skött det nu på ett tag, hon har haft problem med magen och spytt blod men nu under senare tid sagt att det varit bra.

 

Hon har ju under läng tid skrivit i kollegeblock, ofta flera ggr / dag men det sista hon skrev var natten mot söndag kl 03:40 något, dvs den 24/2 men ännu har vi inget dödsdatum.

 

Rättsläkaren trodde att hon legat i ca ett dygn, kanske lite mindre men på ett ungefär ett dygn. Vilket innebär att eftersom jag pratade med henne i telefonen den 23-e kl 18:50 och Annicka strax efter 20:00 och hon skrevsista gången 03:40 där det bland annat stod att hon sovit ganska bra, jag hade ju väldigt svårt att läsa då det var tårar och allt blev suddigt.

 

Men det jag kunde se var att hon sovit ganska bra. Men man/jag undrar alltid varför hon inte kan sova längre. Hon har klagat på att hon är trött vilket inte är så konstigt när man kliver upp mitt i natten.

 

Mina syskon tog mej till köket medans politi var där och jag försökte göra allt jag kunde för att se något även fast jag vet att det inte är bra för mej. Dom såg såklart till att jag inte skulle se något, jag fick en mindre panikångestattack, jag hörde hur dom höll på med nån typ av plast, lindar dom in henne i en säck? Vad håller dom på med? När dom var klara för att gå så fick vi gå in en sista gång, där låg hon, på en bår, inlindad i plast med en sådan gul sjukhusfilt över sej, paniken kommer återigen farandes genom min kropp. dom  får inte ta min mamma. Varför måste dom ta henne därifrån? Det är ju min mamma.

 

Jag vet att det var det här hon ville, hon har sagt det otaliga gånger, hon gav upp livet redan när pappa dog för 7 år sedan. Men det gör det inte lättare. Hon har nog bara väntat på denna dag, för att få återförenas med pappa.

 

Men inte så här, inte nu. Jag vill inte. Jag vet inte hur mycket mer jag ska orka, nej jag ska inte få det till att det är mej det handlar om. Men jag känner att jag blir lite egoistisk, jag ville vara med, jag ville kunna ta farväl som jag kunde till pappa, detta kom ju som en chock, samtidigt som man visste att det kunde ske när som men man hade inte förberett sej för det, eller i alla fall hade inte jag gjort det.

 

Allt hon sa om att hon inte orkade mer, hon är så ensam, hon vill till pappa hon vill inte leva längre. Jag har såklart vetat att hon menar det men jag vill samtidigt inte höra det, hon vill inte gå till läkaren. Så det har ju blivit lite av ett ”skoj” när hon sagt att vi får vara glada om hon överlever julen eller vad det nu kan vara för helg som står på tur och jag har sagt hm ja jo om 25 år kanske.

 

Men nu efteråt, hon hade ju rätt och jag hade fel. Hon var ju inte så fasligt gammal, hon skulle kunna haft flera år kvar. Varför ville hon inte leva med oss som fanns kvar? Varför ville hon bara till pappa?

 

Jag är väldigt glad för allt hon och jag gjorde tillsammans, bland annat var vi ju på en kryssning förra året med Ånedinlinjen, bara hon och jag och det var en fantastisk resa. Vi hade superkul och även om vi alltid varit varandra nära på ett eller annat vis så var detta en helt annan sak, Vi dansade, åt och drack och hade jättekul.

 

Hon dansade till och med på discogolvet. Det trodde man ju aldrig att man skulle få se mamma göra men det gjorde hon. Underbart. Hon släppte verkligen loss och hade riktigt roligt. 

 

Vi har ju även varit ute och ätit middag, varit på Peter Jöback vid 2 tillfällen, jag var dit hem och vi åt lunch och babblade en massa.

 

Nu kan jag aldrig göra det med henne mer, jag kan aldrig få henne åter, jag vill kunna göra så mycket mer.

 

Såklart är jag glad för hennes skull att hon fått som hon velat och att det gick fort, men för min skull är jag inte det minsta glad. Du missade min 40 årsdag, och hade du inte gjort det hade jag säkert klagat över att du missade något annat jag ville att du skulle vara med på.

 

På lördag ska vi alla syskon till mammas lägenhet för att gå igenom massa saker, papper och se hur vi ska "dela" upp allting. 

Mamma, du kommer alltid att vara en del av mej.

En stor bit av mitt hjärta är borta, jag älskar dej.

 

Döden äter upp mej innifrån.

 

♥Jag älskar dej mamma,, nu och föralltid...♥
Din Dotter Linda
 
Skriven av Linda
2013-03-01
*R*I*P*

 

Så konstigt! Mamma är död och jag mår självklart jättedåligt över detta, men min ena syster bad mej ringa och jag ringde upp henne kl 17:51 på fredag 1/3 eftermiddag. Hon berättade att hon måste tala om en sak för mej som kanske kan få mej att må lite bättre iallafall då det hjälpt henne eftersedan hon känt av detta.

 

Hon talade om att hon haft kontakt med mamma (från andra sidan) och mamma hade talat om att allt gick så otroligt fort att hon inte hann med att tänka ens en gång, hon berättade att när hon fick kontakt med mamma fick hon en sån extrem huvudvärk och att mamma sedan sa att hon hann känna att det "small" till i huvudet och sedan så hon sej själv på något vi ligga där och kände att jaha, vad skönt då. I samband med det försvann även huvudvärken Nettan känt.

 

Så någon form av hjärnblödning eller propp i hjärnan gissade hon på. Detta hade skett tidig onsdag mårgon om jag förstått henne rätt men hon talade som sagt om det för mej på fredagseftermiddagen.

 

Fredag 1/3 nu ikväll kl 23:51 fick jag veta vad det var du dog av, polisen hade ringt till Annicka och talat om det under dagen men hon tänkte berätta det under lördagen då vi alla syskon skulle ses.

 

Just för att slippa ringa runt till oss alla och berätta samma sak flera ggr, det är ju skitjobbigt. Men det blev ett missförstånd då Niklas hade hört Annicka berätta för Henry och han talade om för Miranda som talade om för mej som tog kontakt med Annicka via sms och undrade såklart vad som stod på, så Annicka ringde upp mej och berättade en del av vad det var som hänt.

 

Det var en kraftig hjärnblödning, hjärnblödning?!?! Men asså. Jag hade ju bara några timmar innan pratat med mina andra syster.. Hur går detta ihop? Ja, jag tror på andevärden men detta blir lite väl nära kan jag känna.

 

En stor hjärnblödning på höger hjärnhalva som gick ner i hjärnstammen i nacken och dom hade funnit 1 dl levrat blod i hjärnan. 

Mer fick jag inte veta just då, men det räckte. Jag trodde nog inte att det var något mera heller.

 

Lördag 2/3 kl 10:45 blev jag och Johan upphämtade av Peter för att åka till mammas lägenhet och börja gå i genom sakerna tillsammans alla vi syskon. Jag ville ha med mej Johan för ett stöd om det skulle behövas.

 

Vi började med att vi drack kaffe, satte oss i vardagsrummet och gick igenom vad polisen berättat för Annicka om vad obduktionen visat och sedan mammas testamente. Annicka läste det hon skrivit ner under sitt samtal med polisen, jag ska försöka återspegla det så bra jag kan. Det var vissa medicinska ord jag inte minns alls men själva innebörden kanske jag kan försöka förmedla.

 

Hon hade som skrivits högre uppfått en kraftig hjärnblödning på höger sida, ner i hjärnstammen och man hade funnit 1 dl levrat blod. Jag kollade ju såklart lite på Nettan när detta lästes upp och såg en viss lättnad i hennes ögon, sedan lyssnade jag på det Annicka läste.

 

Mamma hade oxå en njure helt ur funktion, kranskärl? Eller iaf kärl som var förstörda och säkerligen resultera i infarkter så småning om, fettpålagringar runt levern på något vis och jag tyckte att Annicka läste och läste men jag kan inte få fram vad det var hon läste.

 

Men dödsorsaken var den kraftiga hjärnblödningen och polisen hade sagt att vi hade inte kunnat göra någonting för att rädda henne, hade vi varit där så ja visst hon kanske hade överlevt, kanske. Men hon hade inte haft något som helst liv alls. Hon hade bara legat och varit som jag själv och många andra uttrycker det en "grönsak" så polisen sa, att vi ska nog TROTS allt vara "glada" att det gick som det gjorde och att det gick så fort. Hon var död redan då hon ramlade i golvet.

 

Sedan var det testamentegenomgång, det skrevs 2007 coh det gav väl kanske inte så mycket mer än det vi redan visste eller det hon redan givit till oss innan detta.

 

Annicka skulle ha farmors smaragdsmycken (som hon fick redan när hon fyllde 50 år) Jag skulle ha stilebentavlan (Jonatans), ALLA  ljusmansietter (skitkul) hahahaa har alltid skojjats om detta. Mellan henne och mej. Jag skulle ha pappas trälampa, etc etc etc.. Så fortsatte det.

 

Allt flöt på jättebra och vi kom överens hur bra som helst så mamma och pappa dansade väl tango där uppe  av stålthet. :-)

 

Vi gick från rum till rum och shit vad med saker. Vi började i lilla rummet med bäddsoffan, en sjujäkla massa böcker från typ urminnestider. Massor av fotografier, papper,  gamla betyg och massor med mera.

 

Så fortsatte vi med hallen där man kan tro att i en hall finns inte såmycket saker, tänk om! Där fanns massor. Allt från kritor från typ när jag var barn till kristallglas.

 

Johan åkte hem till barnen efter några timmar då han kände att han skulle göra mera nytta hemma och han tyckte att jag verkade lugn. Det var helt ok för mej och jag vet att han hade stannat annars.

 

Johan fick skjuts hem samtidigt som Hanry och Micke åkte och hanldade lite mackor och pålägg till oss, så när dom sedan kom tillbaks så åt vi lite vilket inte alls var så dumt.

 

Så började vi så smått med sovrummet, jag har för mej att vi tog lite i vardagsrummet oxå lite samtidigt, eller att vi gick fram och tillbaka. Jag minns inte helt 100 men efter några timmar bestämde vi oss iaf för att gå ner till centrum för att ätalite mat på Thairesturangen där.

 

Det var skönt att komma ifrån en liten stund, få lite luft och en promenad och god mat att äta. Jag åt fyra små rätter och drack en cola.

 

När vi satt inne på resturangen så gick poliserna som varit hos mamma i måndagsförbi, dom såg inte oss såklart men vi (Annicka) såg dom och jag såg dom senare i deras bil. Ganska oviktigt i sammanhanget men ville iaf skriva det jag minns.

 

 På väg tillbaka till mammas lägenhet så gick vi inte så fort, vi gick från centrum och genade via "slänten" sedan upp till höger på den jobbiga trappan som jag brukar kalla den, då kommer man upp direkt på rätt gård.

 

När vi går förbi köksfönstret fick jag en så konstig känsla inte läskig eller så men bara väldigt mysko, jag såg mamma sitta vid köksbordet, jag tittade på Peter som sa att oj då där satt hon vid köksbordet. Jag tänkte skämtar han eller??? Nettan sa såg ni att mamma satt vid köksbordet? Men hallå,,, håller jag på att bli tokig? värre än vanlilgt.  Vi gick in och sa, ja hallå vi är tillbaka nu, fick vi gå och äta eller.

 

Kändes ju inte så jäkla smart att säga något liknande till en "tom" lägenhet men iaf. 

Jag sa, någon mer än jag som skulle tycka att det vore gott med en kopp kaffe nu efter maten? Nettan sa, ja men jag säger väl på kaffe, IGEN då. :-)

 

Sedan fortsatte vi med genomgången av alla saker, det är ju hur mycket som helst, mycket mer än man tror. Nog för att vi alla visste att det skulle vara mycket men jösses.

 

Micka satte på tv-n och började titta på andra chansen av melodifestivalen, jag kikade lite nu och då. När alla hade sjungit färdigt satte jag mej i fotöljen för att kika på snabbgenomgången, där satt jag med min kopp med kaffe som ju självklart hunnit bli kallt.

 

Micke går till Nettan och säger att han inte får,,,,,,,,,,,, hon säger va? Ja jag får inte ......... Vad säger han frågar jag? Han får inte sitta i soffan. Han blev bortskjutsad från soffan. Meh varför det???

 

Ingen aning, mycket konstigt. TILLS.

Programledaren på tv säger, för 23 år sedan bla bla bla,,,,, minns inte allt.

 

Men här kommer han nu Peter Jöback. TRO på faaaaan att inte Micke fick sitta i soffan. Där var ju hennes plats, och om Peter skulle sjunga så var det ju bara att maka på sej. Jag satt ju fortfarande kvar i fotöljen och tittade såklart storögt på Peter när han sjöng en av sångerna ur fantomen på operan.

 

Kände en varm/kall konstig känsla i kroppen då det kändes som att mamma eller nåt, satt snett bakom mej. Vilket hon i och för sig gjorde ofta när hon satt i soffan och jag i fotöljen men, detta var så konstigt återigen. Jag fick rysningar av flera orsaker, dels det att jag kände av mamma på något vis och sedan såpklart att Peter sjäng så otroligt bra.

 

Vi bestämde att Annicka, Peter och Lilian skulle träffas även på söndagen men jag och Nettan hade ingen möjlighet till det så dom träffades utan oss. Vi åkte från lägenheten runt 22:00 och jag kommer hem och berättar allt det som hänt till Johan som sa, varför kämpar du emot för? Du tror ju på det när det gäller andra men inte när det gäller dej själv. Men det kanske tar tid, tar tid för mej att våga. 

 

♥Jag älskar dej mamma,, nu och föralltid...♥
Din Dotter Linda
 
Skriven av Linda
2013-03-04