Pappa
Min Pappa
Nu ska jag berätta om min pappa.
Min pappa är pappa till 5 barn, har 17 barnbarn och 6 barnbarnsbarn.
Han har arbetat på Transportcentralen på Tumba kommun så länge jag kan minnas. När jag var liten körde han skolbarn till skolan om dagarna och när jag var ledig från skolan fick jag följa med om jag ville. Eftersom han körde en buss på den tiden så var det nästan alltid han som skjutsade min klass om vi skulle någonstans. Då satt vi och sjöng och jag tror att han tyckte att det var ganska kul men säkerligen lite jobbigt också att höra vårat skrål.
Jag är väldigt nöjd med min uppväxt även om det varit jobbigt vissa gånger, men som i dom flesta familjer döljer sig något i garderoben.
Nu till för en tid sedan har han under flera år kört handikappade till sina dagliga sysslor och jag tycker att det verkar som om han trivdes ganska bra med det.
Han är precis fyllda sextiofem år och skulle gå i pension vid årsskiftet, men det blev inte som han tänkt sig.
Han har haft problem med magen under en ganska lång tid och åkt och kollat vad det kan vara men läkarna har inte hittat något fel.
Han har haft problem att äta och det har bara blivit värre med tiden men läkarna hittade fortfarande ingenting ovanligt och gjorde därför ingen djupare undersökning av hans mage.
Sedan fick han så ont att min mamma körde in honom akut till Eskilstuna sjukhus där dom vid det tillfället la in honom för att se vad det kan vara för fel.
Efter flera prov och undersökningar så misstänkte dom att det kunde vara tarmvred vilket dom senare konstaterade att det inte var, och skickade hem honom med sin onda mage.
Han var då sjukskriven en vecka och återgick sedan till sitt arbete i att köra handikappade i sin buss, därmed tunga lyft.
Efter ytterligare en och en halv vecka ringer han hem till mamma och säger att han vill att hon kommer och hämtar honom för att han har så ont, mamma som då hade 9 mil att köra sa att det kanske är bättre att han åker in till Huddinge akuten men han sa bara nej började gråta och la på.
Till saker hör att han har väldigt hög smärtgräns och gråter aldrig. Men då grät han.
Mamma ringde min ena syster som genast åkte till hans jobb på Ekvägen i Tumba för att se hur det var med honom.
En kvinna på jobbet berättade att dom hade ringt ambulansen mot pappas vilja och det var ju bra tyckte min syster.
När dom väl var inne på sjukhuset så började dom att göra en massa tester och undersökningar på honom och konstaterade att han hade någon typ av förträngningar i tarmen, dom misstänkte att det var cancer och skulle operera.
Eftersom dom i det läget inte var säkra på att det var cancer men att om det var det så hade den i alla fall inte spridit sig, det kändes ju väldigt bra.
Så till operationen, när dom öppnade upp honom så såg dom att det var cancer men att det som satt i tarmen var metastaser från magsäcken.
I magsäcken hade han en cancersvulst på ungefär 3*5 cm vilket är ganska stort och hans chanser var inte goda, dom opererade in en stomipåse på magen för att underlätta så att han inte hade så ont.
Sedan efter några dagar så gick dom ner med en kamera för att se hur det såg ut och såg då att den typen av cancer han har är väldigt ovanlig.
Den sitter inte i magsäcken och inte utanpå magsäcken utan den sitter i mellanväggen, och runt om och på magsäcken var det tusentals små metastaser. Det såg ut som en prickikorv, plus att han hade ju väldigt många metastaser utspridda på hela tarmsystemet.
Det har inte spridits sig till några vitala delar så som hjärta, lungor eller dylikt men det var i alla fall väldigt illa.
Han fick veta att han hade en tidsfrist, men höll det för sig själv i en vecka innan han tog mod till sig med hjälp av läkare att tala om det för mamma. Vi syskon fick veta det den 21 oktober 2003 och tidsfristen var på nio till tolv månader. Det är så väldigt kort tid kvar som jag har av min pappa, som hjälpt mig och ställt upp för mig i alla väder.
Vad ska jag göra utan min pappa? Jag har ju min mamma men inte båda mina föräldrar kvar sen. Jag har hela tiden vetat att den tiden kommer att komma men inte så här, inte nu. Jag vill inte att han ska dö av en sjukdom som plågar honom.
Jag har redan försökt att förbereda mig på att det kan hända när som helst, men det går inte. Jag kan inte, jag vill inte.
Skriven av Linda
2003-10-21
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
Det har redan gått 2 år sedan du lämnade jodelivet för ett liv bortom all ondska och smärta.
Jag vet att du finns bland oss men vi har dej inte kvar hos oss.
Tiden bara rusar iväg, 2 år är lång tid men det går väldigt fort. Jag minns för 2 år sedan då jag kom ner till ert nyköpta hus i Hälleforsnäs, vi åkte dit nästan alla syskon för att vara hos dej under sista tiden Det var måndagen den 19/9 2005. Jag minns hur jag gick in i sovrummet där du låg, för att genast gå ut igen och bara grät. Det var så hemskt att se dej ligga där.. helt borttinad, endast ca 39-42 kg kvar av dej. Efter en stund tog jag mod till mej och gå in igen,du låg med en kall blöt handduk på huvudet för att du svettades så. Svettades du var ju iskall när jag tog din hand. Du kikade upp på mej och sa hel gumman, så nu samlas ni. :'( Fy,, att han kände så.. Att han förstog att nu var det nog över. Vilken panik det måste varit, eller var paniken redan över då? Hade lugnet infunnit sej?
Vi var hos dej i omgångar så du inte behövde vara ensam, vi fanns ju även där för mamma under denna tid,, vi förlorade våran pappa och hon sin livskamrat. Det var en mycket jobbig tid med sjuksköterskor som kom för att ge dej näring via dropp, tömma katetern som knappt var något att tömma i. Vi fuktade dina läppar med kallt vatten vi klappade din panna, vi böt ut handuken mot ny om och om igen för att du ville ha den så kall det bara gick. Vi satt med våra händer i isvatten för att vi skulle kunna hålla dej i handen då du ville att vi hade kalla händer.
Cancern åt upp din kropp det fanns ingenting kvar hos dej som var "pappa" det var borta. Dina ögon var ingenting kvar av, inte din kropp heller, inte din röst ingenting, INGENTING... :'(
Vi vakande på natten och dagen, natten och dagen. På onsdagen var du inte längre kontaktbar, du bara låg och sov, regerade inte på något, Jag vet inte ens om du vet att vi fanns kvar hos dej, om du ens brydde dej om det.
Vi försökte fira Annickas födelsedag så bra det nu gick men vi åt lite tårta iaf.
Efter vi ätit middag gick jag in till dej, där var Peter minns jag och Anette, hon satt i sängen och höll dej i handen och pratade lungt.
Helt plötsligt började du kippa efter andan, jag fick sådan panik att jag trodde att jag skulle dö. JAg ville att vi skulle försöka skaka om dej för att du måste ju andas,, Peter höll mej till baka och sa lungt,, det är över Linda,, det är över. Hämta mamma sa han sedan till min Faster Elisabeth som stog i dörröppningen, mamma kom in och satte sej genast i sängen hos dej. Men min panik var fortfarande så stark att jag inte fick någon luft. Ångensten kröp in under mitt skinn och jag bara skakade minns jag, Satte mej vid dej och mamma då mamma tog min hand och drog mej till sej / er. Jag höll din hand och grät, jag bara grät och grät. Då kom väldigt mycket smärta ur min kropp.. Jag minns att jag sa högt,, nu har jag förlorat 2 barn och min pappa på bara 15 dagar. Jag minns oxå att jag sa till Anette eller om det var Annicka att pappa kommer väl inte att smälta? (Kanske låter roligt eller dumt men det var ju så att det såg ut som att mina englar liksom smälte bort eftersom dom var så fulla med vatten och det "pressades" ur kroppen på ett sätt och vis,, vilket såg ut som att dom smalt.) Svaret jag fick var iaf nej nej såklart inte,,, men jag var ju så rädd och ledsen nu..
Vi fixade dej fin, sköterskan som var där tog bort alla nålar och sånt och vi tvättade av dej lite och klädde dej fin, allt var ju väldigt stort på dej men vi valde att iaf klä dej i det vi vet att du gillade att ha på dej så du var fin.
Dom som skulle hämta dej kom, jag tror att det var en präst med iaf var det någon som aggerade präst av något slag, vi satt alla lungt och stilla runt dej, jag satt kvar och höll din hand "prästen" läste något fint och det var en mycket vacker och fin tid trots detta som hänt.
Sedan gick vi ut ur rummet en stund och usch vilket ord men "likgubbarna" eller vad det nu kallas skulle lägga dej på en bår för att ta dej till bilen.
När dom sedan kom ut med dej så hade dom ju fullkomligt mumifierat dej,, varför gör man så? varför kan man inte bara lägga över ett lakan lite luftigt? Usch då fick jag panik igen,, varför måste man mumifiera fålk på 2000- telet? :'( Jag vet ju att det säkert finns en anledning till detta men man man väl då göra det senare, i bilen eller var som helst? Men inte där, inte så jag fick se det iaf.. Jag vet att det var någon som höll i mej så att jag fortfarande var någotsånär ståendes, mamma sa,, Linda kom och ge honom en puss innan dom åker med honom,, (Jag hade ju öppnat mumifieringen) Men nej jag vill inte pussa.. jag vill inte det.... Allt var kaos och jag mådde fruktasvärt dåligt, det hade varit lite väl mycket för mej under en period.
Så,, 2 år har iaf gått nu och livet är såklart lättare nu, jag har en son på 9 månader idag. Lilla Tristan en underbar pojke som mamma säger har massor efter dej, skrattgrop och liten grop i hakan etc.. Hur som helst så är han superfin och jag önskar bara att du kunde se honom,, det vet jag att du gör men jag menar verkligen SE honom.. Att vara en del i hans liv. Men så blev det inte.
♥Jag älskar dej pappa,, nu och föralltid...♥
Din Dotter Linda
Skriven av Linda
2007-09-21
*R*I*P*
